Jag kommer på mig själv med att vänta på en tidpunkt.
Det är diffust.
Inte sådär så att jag medvetet skjuter det framför mig som med mycket annat.
Det handlar någonstans om en balans som fattas mig,
och att jag tycker att det nya är svårt.
Det handlar om andan, och hur den allt för ofta fastnar i halsen.
Jag har ju arbetat förr, större delen av mitt liv faktiskt.
Men jag har aldrig samtidigt haft ett barn.
Det är någonting helt annat.
Allt är någonting annat nu.
Och kanske är det mest min acceptans jag måste jobba med.
Den för mig, alltjämt svåraste biten.
