Jag vet inte riktigt vad jag ska säga just nu, känner mig vilsen bland all fin inredning och buketter och middagar.
Jag är trött, och det är inte mycket av sommarens avskavda nagellack som återstår på mina tånaglar längre. Ibland känns de nästan som en symbol för nuet.
För sådant som brukade spela roll för mig som inte längre ryms.
För sådant som jag tänker att jag ska göra, sen.
För sådant som växer. Alldeles för fort.
Jag dricker kallt kaffe och mina kinder är sträva av saltet i tårarna som jag grät.
Jag tänker att jag saknar min familj så oerhört mycket. Mina föräldrar. Det villkorslösa.
Och den tanken tycks vara nyckeln till det där som jag bär inom. Till den fysiska reaktionen.
Jag vet att jag måste våga ha känslan, att det är det enda sättet.
När de ringer för femte gången från förskolan och kräver ett svar så blir svaret ja.
Och aldrig i mitt liv har jag nog varit räddare.
Att inte förminska, inte av ren impuls trösta eller blunda för den rädslan,
är en konst som kräver så mycket av oss.
Jag vet det nu.
