Jag klipper hennes lugg, så långt ifrån rak.
Ompa, ompa, sjunger hon med apan under armen då hon går med bestämda kliv. Jag hade tänkt att det skulle bli, ännu en elefant .
Men hon väljer själv nu. Och det är något så väldigt speciellt med det.
Och jag, jag får tillslut det där erbjudandet om att stanna på obestämd tid.
Blåa himlar återvänder och en envis förkylning släpper.
En tisdag har jag mer energi än på så länge.
Jag sittdansar i bilen och trummar på ratten,
hög på känslan av att vara vuxen.
Känslan av trygghet och av frihet.
Till mig kom den kanske inte på riktigt fören en vecka innan min trettioandra födelsedag.
Så är det ibland.
Och den lilla röda.
Jag kallar honom Arkimedes.