Det har varit tungt i det sista, och när tiden väl landar i mina händer så är det som om jag inte riktigt vet hur jag ska bruka den.
Jag ligger länge i ett bad som går från skållande hett till ljummet.
Växlar hundratals ord med min bästa vän och korta stunder blir jag klokare.
Jag pendlar mellan kyla och värme under huden och en dag då jag lämnar henne vid förskolan fäller jag inga tårar.
De finns där. Men ingenting faller.
I min högra hand vilar alla drömmar, i den vänstra allt det som skrämmer.
Blicken flackar dem emellan.
I ett tröstlöst försök att återskapa det vi vackert brukar kalla för kontroll.
