Det är något med föräldraskapet som jag försökt att formulera, tidiga mörka mornar, i motvind, snöblandat regn och med salta tårar.
I slutändan så känns det som ensamhet.
Det spelar som ingen roll att vi är två, eller att jag delar upplevelsen med miljarder andra världen över.
Just i de där stunderna. Är det bara jag.
Bara vi, och bandet oss emellan.
Kanske är den där känslan som jag tolkar som ensamhet ett resultat av den tveklöshet som så ofta fyller mig. När det kommer till att vara hennes mamma så kan jag bara vara på ett sätt.
Så jag frågar inte någon vän.
Jag styrker inte mina tankar med teorier.
Allt skalas ner till instinkt, kropp och känsla.
Till att vara ett ensamt berg som funnits i all tid, och i samma stund,
ett villrådigt regn.
