Det är den första helgen på mycket länge som jag ändå lyckas landa, koppla bort och lämna bakom då jag stämplar ut.
Det är en träningssak tänker jag och tittar på föreläsningar på datorn till morgonkaffet. Så visst, lite är jag ändå där.
Men vi äter också gårdagens pizzarester i solen på kökstrappan, andas skog och sover middag ganska länge. Och på en av hundpromenaderna är jag tillräckligt närvarande för att höra bäcken porla. Det slår mig att den måste gjort så hela tiden, men i frånvaro av solen och nuet har jag inte riktigt hört det.
Jag vinkar hejdå till februari med nariga fingertoppar och genomskinlig hud.
Allt blir lättare nu.
Jag lovar.
