Vi får influensan, den lilla och jag.
I dimman försöker jag komma i kontakt med minnet av då jag sist varit så påverkad av ett virus. Inte sedan högstadiet konstaterar jag.
På slutet av den fjärde dagen skrattar jag ett förlösande skratt från magen, jag gör det fast att jag knappt kan andas. Sedan vädrar jag, bäddar rent och vilar på hans bröst.
Och jag tänker på hur mycket det känns som hemma, nära honom.
Tio år passerar och allt i världen hinner ändras tusentals gånger om.
Men han är densamma.
Han är hemma.
Han är tryggheten. Och samtidigt, mitt största äventyr.
