När tunga regnmoln beslutar att dela sig så fylls både jag och rummet med ett alldeles särskilt ljus.
Hoppfullt, men ändå kallt.
Jag tänker att det nog är det vackraste ljus jag vet, särskilt då det når våra väggar som ingen rört på närmare hundra år.
Min dotters hår doftar pyttipanna och hon vill så mycket hela tiden, eller så vill hon verkligen absolut inte alls.
Jag byter till april månad på väggkalendern och påminner mig själv om att fortsätta i den rytm som mars tvingade mig till.
Vad påminner du dig själv om?
