Mina föräldrar stannar i fyra dagar, de sista flyttlådorna lyfts upp på vinden och jag målar lister, tak och väggar i min dotters rum till sent på natten.
Ett år passerar och jag är inte den som direkt kan besluta om färg på golv och väggar.
Jag tänker att det är väl, för under processen lär jag mig oftast att uppskatta det som redan är. Jag tänker att det är lite som med människor ändå, det behöver kanske finnas en relation, men den behöver inte vara perfekt.
En snirklig handmålad blomsterbård löper längs med de slitna väggarna i vår matsal. Sedan 20-talet har den funnits där och jag älskade den inte först.
Men jag har ändå tänkt att den hör huset till, och under året som passerat så har jag successivt börjar uppskatta den allt mer.
Det är viktigt med gamla hus tycker jag, att mötas varsamt på vägen, att lyssna på dess historia.
