Där jag står nu

I mitten av magnolians tid tycks livet fatta besluten åt mig.
Och det är med en viss lättnad som jag varsamt ger efter. Jag gråter lite bakom smutsiga solglasögon, gråter för att jag vill så mycket, mest jämt.
Beslutet är som känt alltid det svåra…det som följer därefter är något helt annat.
Det är en krokig skogsväg som rätar ut sig för att plötsligt omges av öppna fält.
Där jag står nu kan jag se allt.
Där jag står nu kan jag se långt.