Om mornarna är det kallt på nedervåningen nu och jag greppar efter flyktiga känslor, kanske framförallt de där första timmarna.
När livet blir för fysiskt blir det svårt för mig.
Jag tycks fastna i en självmedvetenhet som gör mig rädd. Stundtals gör jag tappra försök att verbalisera upplevelsen, men oftast låter jag den förbli under min hud.
Det är övergående.
Allt är.
Jag kramar just den erfarenheten hårt i min hand och blickar utåt, bort från mig själv.
