September kommer och hon känns som en smekning,
en förlösande gråt,
eller ett efterlängtat ”jag förstår”.
Den kalla luften landar mjukare i mina lungor än väntat. Och jag frågar mig som alltid vad det gör med en själ, den konstanta förändringen av den yttre verkligheten.
Från ljus till mörker händer som alltid någonting, jag fastnar med blicken, jag törstar efter närhet i samma stund som jag sluter mig.
Mina behov ter sig motstridiga mer än vanligt och känslan av att något gått förlorat dröjer sig kvar.
Jag vill tala med en vän men orden går i lås och lämnas därhän. Sammanlutade men utan sin nödvändiga koppling. Den som skall få mig att öppna upp, den som skall få mig att göra annorlunda.
Kopplingen, det är inte realistiskt att vänta på den. Men jag gör det ändå.
I september faller bitar mot mina fötter,
kanske på plats,
kanske endast till marken.
Jag samlar dem inte, jag samlar inte längre något som faller.
