Det händer någonting hos mig.
Jag har svårt att urskilja om det är en process som pågått i det tysta under en längre tid, eller om det skedde just nu.
Längs gator i min gamla stad är allt detsamma, all asfalt, all himmel och all betong.
Jag ser på honom som jag älskar högst och även han är densamma, som att tiden stannat i hans ögon.
Men jaget.
Det är så diffust. Som att jag ibland inte ens känns vid mina egna händer.
Dåtiden och nuet träder fram, men jag vet inte vad som skett däremellan. Det där som bara susade förbi.
Jag kan fortfarande förnimma upplevelsen av mig själv innan, då…förr.
Och kanske är det det som gör det svårt.
Jag har burit ett barn, jag har fött ett barn och jag har närt henne vid min kropp.
Det är suset.
Som ett andrum i min tidslinje där jag var fri från självmedvetenhet.
När det tystnar är jag inte längre densamma.
Och det har varit svårt för mig att få grepp om vem jag är nu.
Jag ser på mina händer,
och tänker,
att detta måste vara mina händer nu.
