Vecka 41

Under den fyrtioförsta veckan faller regnet, han lämnar köksdörren öppen och det kalla linoleumgolvet möter mina fötter när jag smyger ner för trappan en eftermiddag.
Jag håller mig mycket för mig själv.
Försöker göra sådant som jag vet att jag mår bra av.
Läsa poesi.
Promenera i skogen.
Skriva.
Somna.
Lyssna på vattnet från kranen då badkaret fylls.
Blunda.
Bryta tystnaden för en stund och ta in något från dem jag håller närmast.

Det är återigen dagarna i livet då jag när som helst skall föda ett barn. Jag har haft så svårt denna gång att se vad som väntar mig på andra sidan. Min erfarenhet av att föda ligger mellan mig och framtiden som en tät ridå.
Korta stunder tänker jag att jag nog är redo.
Långa stunder tänker jag att jag aldrig kommer att bli det och att det egentligen inte spelar någon roll.
Jag tänker på allt som jag gjort i livet trots rädsla, trots att jag inte varit redo.
Och det blir tydligt för mig att det är dom besluten som ligger till grund för allt som betyder någonting för mig.