Den sjätte natten smyger jag in på hennes rum då hon sover, lägger mig nära och gråter tysta, tunga tårar i hennes hår. Det är välkänt, att varje början också är ett slut.
Det här är slutet på tiden då det bara var vi.
Aldrig kommer den igen.
Och mitt i allt det ljuva måste gråten därför också få finnas.
Jag saknar hennes kropp bredvid min i vår säng. Rörelserna och sättet att andas som bara är hennes.
Min dotter. Hon som på så många sätt befriade mig, från mig själv.
Mina händer skakar av rädsla att inte räcka till den natten.
Det är den sköraste tiden av alla.
Den fjärde trimestern.
Den man brukar kalla bebisbubblan.
Jag tänker på allt som ryms i den, på tårarna och den läkande, läckande kroppen.
På sveda, sår och blodsmak i munnen. På kallt kaffe, stel nacke och katastroftankar.
På dödsångest.
Allt detta blandat med det mjuka.
Allt detta i samma mirakel.
Jag önskar att vi talade om det mer. Alla vi som någon gång vistats på denna planet.
Jag önskar att den fick vara filterlös och sann.
Historien som handlar om livets början.
Den som handlar om födelsen, av både en mamma och ett barn.
Detta inlägg har en kommentar
Pingback: I de sömnlösa nätternas tid