Vi särar på oss första gången på hans sjunde levnadsdag. Jag behöver uppsöka läkare och vill inte exponera honom för miljön. Det rör sig kanske om 30 minuter allt som allt.
Jag står lutad mot en vägg precis intill dörren och observerar tomheten som bor i min kropp nu.
Hjärtat slår i min bröstkorg och följs av ett kraftfullt eko från den plats där han låg.
Hans behov av min fysiska närhet är lika verkligt som mitt behov av hans. Vi ska bli två nu, för alltid sammanlänkade men i varsin kropp. Jag tänker att det är en process som behöver sin tid, som vi aldrig bör slita och dra i.
Det regnar en stund varje dag den veckan, små vitsippsbuketter visnar på fönsterbrädan och jag slår ibland ett öga mot min garderob, väljer dock att stanna i mina gravidtights och min mans mjuka t-shirts.
Jag är inte redo än, för den som jag ska bli nu.
Jag har rest längs den här vägen förut, jag vet att den leder hem, tids nog. Och denna gång är jag inte särskilt rädd. Allt kommer att återfå sin kontur. Jag vet det nu.
Innan jag somnar rör sig min hand i cirklar över den mjuka hud som ombesörjer platsen där han vuxit, hans första land.
Jag håller honom nära.
Och i takt med att han andas läker också hålet inom mig.
Min son.
Zeo Indigo Lou.
