Jag söker efter något som ska inge en känsla av återvunnen balans. Den där tunna grenen som trotts att den långt ifrån kan bära ens vikt är tillräcklig för att förhindra fallet.
Tankarna är flyktiga, oxytocinet för dem precis vart de vill. Jag kommer på mig själv med att bara flyta med i de mest absurda tankegångar.
Allt är så primitivt.
Min främsta uppgift nu är att nära och skydda ett barn. Och för mig har det alltid varit viktigt att kunna göra det med inget annat medel än min kropp. Aldrig vill jag göra mig beroende av materiella ting för just detta.
Det är det enda.
Allt annat är ruckbart.
I minnet försöker jag med viss desperation att lagra,
de mjuka lanugohårens formation över hans axel.
Det lilla pustande ljudet som följer efter varje gäspning,
de tre långa fransarna på hans vänstra ögonlock,
och djupet i hand blick,
det som viskar om en gammal själ.
I mitt hjärta saknar jag redan den här tiden, i samma stund som jag lever den.
Jag gråter fortfarande ibland.
Av sömnlöshet och vätskebrist och av hur hjärtat och identiteten expanderar.
Vid ett tillfälle låter jag de dömande tankarna, om mina förmågor och mitt tålamod härja fritt. Nästan som när man stått emot impulsen att klia på ett ilsket utslag under en lång tid och tillslut ger efter.
Som vassa naglar river upp brinnande hud.
Så känns det.
Jag vet vad det kommer att kosta mig men i stunden är jag allt för sårbar för att stå emot.
Vid ett annat tillfälle lägger jag min högra hand mot min vänstra kind och försöker finna tröst i den genom att endast fokusera på värmen som den alstrar.
Kroppen känns som ett korthus i vårvinden.
Som om rester utav mig hänger på mina axlar och torkar i solen. Och för det kan jag också gråta.
Jaget, så konkret och samtidigt så flytande.
Men så möts vi,
och i djupet av hans ögon finner jag svaret på frågan,
om vem jag är nu.
