“Ibland är du oerhört lycklig”

Det är i slutet av april.
Under två dygn ljuder kornas smärtsamma råmande genom byn där jag bor.
Det är nu de separeras från sina kalvar, förklarar min man.
Jag lyssnar till dem om natten.
Deras plåga sammanblandas med sydvästliga vindar och piskande regn. Allting slår så hårt mot vårt otäta sovrumsfönster, och jag vet inte hur eller när jag somnar.
Jag läser Roberto Bolano och förälskas av enkelheten i hans språk. När det kommer till det skrivna ordet så är det just sådana stycken som fångar och berusar mig.
Jag läser dem om och om samtidigt som urdruckna kaffekoppar radas upp i min bokhylla.

Och någonstans inom mig, i slutet av april, sticker det till av en längtan att stryka ett streck och försvinna. För mig är det en välbekant känsla, den att längta hem.
Den att längta hem utan att veta var hemma är.
I form av en plats.
Kanske blir det aldrig så för mig.