En natt sover jag med mjuka kläder på.
I min ungdom gjorde jag det ibland när livet blev på ett visst sätt. Jag vet inte vad det handlar om egentligen, kanske är det det extra lagret av tyg mot huden som inger någon slags känsla av trygghet, som en fiktiv omfamning. Eller, så handlar det om att känna sig redo att ta till flykten även om man vet att man inte kommer att göra det.
Jag har aldrig funderat över det längre än så.
Utöver den där natten så tror jag att den allra sköraste tiden är över nu. Halvvägs genom den fjärde trimestern lättar dimman och jag kan återigen lägga märke till detaljer utanför det som handlar om honom och mig. Som hur en vitsippas blad ger efter och skiftar från vit till lila och hur våren återigen vandrar över min mans ansikte.
Häggen blommar i utkanten av vår trädgård.
Jag tinar långsamt och blir allt mer mitt sommar jag. Ibland tänker jag att det är mitt bästa jag.
Ibland att det bara är någonting annat.
Ingenting som är värt att värdera eller mäta.
Men jag kommer på mig själv med att skämta spontant med en person som jag inte känner, och i bilen skruvar jag återigen upp musiken för att sjunga.
Jag går barfota och mitt hjärta tycks pumpa ett blod med en högre temperatur, mer acceptans och vilja till närhet.
Och mitt i de sömnlösa nätternas tid bryr jag mig inte längre nämnvärt om gårdagens disk, blåa Ikeakassar med ren tvätt, smutsig tvätt, urvuxna kläder eller sådana som ännu är för stora.
Jag kan mjukt putta dem åt sidan med min redan solbrända fot, eller välja att kliva över dem med steg som nu känns lätta.
