Syrenerna vissnar över en dag i försommarvärmen.
Och jag tänker på tiden.
Det är för mig återkommande nu.
Min sons rygg blir starkare i mina armar och uttrycket i min dotters ansikte förändras. Jag tänker att hon är som jag, då hon sjunger sånger efter egen melodi och ser åt alla håll utom dit hon i stunden är påväg.
Jag läste någonstans att dagarna är långa, men åren korta. Och tänker att det just nu är mer sant än något.
En tidig morgon ser jag på oss utifrån där vi ligger alla fyra i en soluppgång som letar sig in under rullgardinen.
Jag tänker på det stora i att vi tog oss ända hit.
På en önskan som jag viskade när en stjärna föll över Valdemarsudde. Det är många år sen nu.
Och med honom blev allt möjligt.
Allt det som jag tvivlade på om mig själv,
och om världen i stort.
