Vi är vakna tills nästa dag. Genom sovrumsfönstret på övervåningen kan jag i mörkret skönja hur regnet faller i grannbarnens pool. Det är i första hand en vacker bild.
I huvudet skriver jag ofrivillig poesi samtidigt som jag skrapar bort rester av burgundy färgat lack på en tånagel. Jag har landat där nu. I det djupa röda. Men kanske framförallt i det avskavda. Det som vittnar om en tid fylld av något annat än omsorg om mitt yttre.
Långt från där jag förut varit.
Jag öppnar fönstret och läser några alster av Bukowski.
Väcks sedan tidigt av min sons fötter då de borrar sig in i den undre delen av min mage. Av någon anledning tänker jag på en sommar då vi åkte tåg, min dotter och jag. Vi satt ensamma i en mintgrön vagn med bruna manchester säten och till hälften neddragna fönster.
Hon bar en svart klänning med vita prickar. Ljudet från rälsen och de fladdrande gardinerna gjorde det omöjligt att föra ett samtal.
Jag tog en bild av henne.
Vi har gjort samma resa många gånger, mellan staden där jag växte upp och platsen där vi lever nu. Jag vet faktiskt inte varför jag hamnar där, kanske bara för att minnet är vackert.
För att både då och nu fylls av julivindar genom öppna fönster.
Med en begynnande nackspärr dricker jag kaffet i sängen.
Juli.
Jag avslutar två romaner. Två lägger jag bort. Orden fastnar inte.
Det är något säreget och precist jag söker nu. Språk före handling. Det behöver vara av sådant slag att jag tvingas läsa om efter punkt. Inte för att jag inte förstår, utan för att jag förstår precis.
