Vi spenderade ett dygn på Österlen i början av veckan. Det innehöll allt det där som är så himla magiskt i sin enkelhet, vita bönor i tomatsås, rökt makrill, sand under fötterna, en eld i mörkret, vin, musik och att somna till ljudet av vågor tätt intill sitt barn.
Zeo och jag var dessutom vakna så pass tidigt att vi fick se när solen steg upp i horisonten. Så länge sedan jag faktiskt såg en soluppgång. Och alla de jag sett har nog oftast varit förknippade med viss olust över att natten kommit till enda.
Den här var någonting helt annat.
Under min uppväxt ägde mina föräldrar ett antal folkabussar som vi reste land och rike runt några veckor varje år. Min mamma byggde om dem invändigt så att de rymde oss alla, fyra barn och två vuxna, och hon kände till varenda parkeringsplats i norra Europa där det fanns rinnande vatten. Jag kan fortfarande minnas varma nätter i Paris och regniga dagar på Gotland då vi bäddade ner oss och lyssnade när någon av mina föräldrar läste högt ur C.S Lewis böcker om Narnia. Det är ett speciellt sätt att resa på. Sedan jag själv fick barn har jag funderat mer och mer kring just det där, vad jag vill visa dem, samt hur jag bäst gör det möjligt.
