På en plats i skogen ligger delar av min hunds vita päls, som bortglömda pölar av snö mittemellan sommar och höst.
Jag borstade henne där i skuggan av träden en av de varmaste dagarna. I samma ögonblick då jag passerar dem slås jag av tanken på att de kommer att bli kvar där enda till fuktig november. De kommer att möjliggöra direktkontakt med minnet av värme på ett sätt som kommer att göra ont.
I mitt blod är det fortfarande vår.
Och jag funderar över den kropp som burit barn, och sedan inte mer. Sedan kanske aldrig mer.
Det finns ett skifte där. Ett steg som kanske inte är lika vacklande för alla,
som för mig.
Mannen från Berlin kommer åter i slutet av augusti.
Han äger huset närmast vårt och jag finner viss glädje i att lamporna åter lyser där om kvällen.
Med trädgårdsredskap från en annan tid tar han sig varsamt an trädgården som vuxit sig fri under två år nu.
Det är svårt att säga hur gammal han är.
Han verkar inte besvärad.
Kanske är det han plats att andas på.
Kanske befinner han sig också i ett skifte som ingen ser,
tänker jag och adderar 486 sidor Kafka till min samling.
Till min plats att andas.
