September tar tag runt min knotiga handled och viskar kom.
Vare sig du vill det eller ej.
En heliumballong vissnar i min dotters fönster.
Solen slår stundtals så stark genom smutsigt glas.
På insidan torkar jag snoriga näsor och lägger saker på hög.
Till sedan, till snart, till mellan klockan 21 och 23.
Mitt hår är alldeles för blekt, mina händer torra och det fjärilsformade organet ur balans.
Han säger att det är den bästa tiden, när kylig luft möter hans lungor. Och i ögonen jag älskar ser jag bara längan, ut dit, till skogen.
Till tystnaden och ensamheten med sitt gevär.
Sju dagar passerar utan nattsvart kaffe. Det är ett högst aktivt beslut. En önskan om att skala bort allt som kan tänkas påverkar balansen. En förhoppning om att kunna svara på frågan, hur mår du, är du trött?
Begreppens innebörd har förändrats. Så till den grad att frågans formulering ibland känns provokativ.
Och kvar står jag, med inga raka svar.
Utan koffein,
lycklig i denna tid av kaos och magi.
