När regnet väl faller är det med just sådan kraft jag hade kunnat hoppas på.
Jag har alltid känt en dragning till ljudet av sådant som faller, kanske allra helst vatten.
När det bara är vi två badar jag honom för första gången i köket. Jag spelar Townes Van Zandt och det är ett ögonblick som stannar kvar.
Himlen utanför upplevs duvblå mot de trädtoppar som skiftat från liv till död.
och då dagens sista ljus slår mot diskbänken blir allt kallt och djupt, hans blå ögon, den bleka huden och ljudet av vattnet som rinner från kranen.
Då jag varsamt sänker ned honom så att ryggen möter vattenytan söker han mina ögon med en fråga. Den som handlar om trygghet.
Och däremellan oss finns denna ordlösa kommunikation.
Den lilla båten och dess hamn.
