Jag vet inte hur många veckor som passerar utan att jag vattnar inomhus. Men den ständiga tanken om morgondagen och all tid den ska rymma tröttar ut mig.
Stenarna på gårdsplanen är våta och kalla under mina fötter då jag går ut till den ensamma pallkragen för en näve mynta. Hösten sipprar in i mig. Det blir så tydligt. Blicken låser sig och som förstenad står jag länge och ser på hur vinden puttar på löven. Allt ser öde ut, även i solsken. Jag avskärmar mig, tänker att jag inte behöver mycket av det som annars är så centralt.
Jag trycker bort samtal.
Jag längtar efter samtal.
Min dotter frågar mig var drakarna bor nu.
Det är strax innan hon somnar tätt mot min kropp. Jag säger med en ärlighet som inte är svår att jag faktiskt inte riktigt vet. Hon själv tror att de dog med dinosaurierna.
Vi talar om sagornas värld och vår.
Om luft och stjärnor och döden.
Min treåring och jag.
Hon med den vackraste fantasin och de vildaste känslorna.
Hon som hela tiden får mig att vilja göra bättre.
Jag läser de sista sidorna i den översta boken på bordet bredvid min säng samtidigt som jag hör hösten överallt.
Utan innerfönster är trädgården, ån och skogen så nära.
Vi somnar tillsammans och jag drömmer om en tid som inte är nu.
