Älskaren är den första boken jag läser av Marguerite Duras.
I förordet skriver Sara Stridsberg så vackert om havet, hur hon alltid tycker sig höra det i Duras texter. Och kanske är det just det som fångar mig mest. Hur orden flyter. Hon var en författare som levde sitt liv nära floder och hav. Jag tänker mycket på vad det gör med skrivandet.
Vill dela med mig av ett av de stycken vars sida jag vikt ett hörn och markerat rader med bläck.
“Plötsligt minns jag inte längre vad jag har undvikit att berätta och vad jag berättat i de delar av mina böcker som har med min barndom att göra, jag tror att jag har berättat om kärleken vi hyste till vår mor men jag vet inte om jag har berättat om hatet som vi också kände för henne eller om kärleken som vi hyste till varann, liksom hatet, ohyggligt, i denna historia om utblottning och död som var familjens gemensamma öde, i alla sammanhang, i kärlek som i hat, och som fortfarande övergår mitt förstånd, som fortfarande är oåtkomligt för mig, gömd i min kropps allra innersta, blind som en nyfödd den första dagen.
Det är det rum vid vars tröskel tystnaden börjar.
Vad som utspelar sig där är just själva tystnaden, detta långsamma arbete för mitt liv. Jag står där fortfarande, inför dessa besatta barn, lika långt ifrån hemligheten.
Jag har aldrig skrivit, när jag trott mig skriva, aldrig älskat, när jag trott mig älska, jag har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren.”