Molnen är inte längre verkliga.
De ligger som stora gråblå sjok längs horisonten. Jag sitter på tåget och tycker om hur världen utanför passerar i olika lager. De gråblå sjoken i horisonten som ligger nästan helt stilla, sedan ljusen från byggnader och gator, och närmast de svarta trädkropparna som inte går att fästa blicken vid.
Jag kan bara veta att det är träd av erfarenhet. Om min son varit vaken hade han sett något annat.
Vad vet jag inte.
På sätet bredvid vilar en bok och en krämvit tröja jag fann åt honom i en secondhand butik.
Jag tänker att jag borde plocka upp boken, passa på då han sover tungt mot mitt bröst. Jag vet att det är november och att jag borde drunkna i något.
Ta varje chans.
Jag ser kritiskt på orden, på bilderna och på mitt nyfärgade hår.
Det är kanske inte rimligt att gråta men jag gör det ändå. För det handlar om mer än så.
Det gör det alltid.
I varje stund av liv finns lager.
I varje orimlig gråt även de stora gråblå molnen i horisonten, ljusen och de svarta trädkropparna som inte går att fästa blicken vid.
