Jag trivs i skiftet, det mellan natt och morgon. En kort diffus tid då det är svårt för sinnena att avgöra var det ena slutar och det andra tar vid. Jag upplever även mitt eget varande som flytande där.
Trotts mörkret kan man se det blekta partiet på mattan vid sidan om sängen. Min man gjorde rent där under just en sen natt eller tidig morgon då hunden kräktes. Matten var sliten dessförinnan, blekt och med nästan obefintliga fransar. Sedan Stockholmstiden har den följt oss och jag har velat byta ut den många gånger. Men han brukar säga någonting om hur färgen gör sig mot golvet.
På min sida om sängen ryms ingen matta.
Min dotter somnar med feber på söndagkvällen och min son vaknar tidigt av tänder som skall spricka igenom.
Han ammar mycket för smärtlindring nu. Jag upplever behovet som tydligt och lätt att särskilja från andra. Det är intensivt och kort, repetitivt.
En slags försäkran om att inte vara ensam.
En trygghet som tar udden av det som gör fysiskt ont.
Kontakt.
Som att söka en hand att krama eller drömma om en kraftfull strykning längs ryggraden.
