När graderna går under noll blir allting annorlunda. Månen hänger lågt, som en tunn skärva i det oändliga. Jag tycker hon är vackrast så.
I rummet mellan det att barn somnar och vaknar ligger vi tysta med portvin i små glas framför brasan i matsalen.
Jag tänker mycket på tiden som ligger framför oss nu.
På vilka drömmar som är mina och vilka som egentligen tillhör någon annan.
Jag tror det är av vikt, när flöden fylls av tropiska stränder och äventyr långt härifrån.
Då behöver jag minnas att jag tycker bäst om att skriva, läsa och skapa saker själv.
Att min lycka egentligen är ganska enkel.
Den finns i de djupa samtalen och i den totala tystnaden.
Jag funderar på vart jag vill ta mina barn.
Och i en värld som smälter ställer jag mig frågan, vad är rimligt?
Vilka äventyr och vilken längtan ska vi plantera i deras blod?
Och vad är vi själva beredda att göra avkall på?
