I den nedlagda lanthandeln öppnar någon ett café med vita gardiner och jag lägger en trettonde bok till högen bredvid min säng. Den reser sig som ett berg av platser att besöka. Men kvällarna är än för trötta.
Jag häller en noga avvägd mängd mjölk över mitt kaffe igen.
Som där fanns en underliggande önskan att allt skall landa mjukt.
Mjukare.
Ljudlöst och utan tyngd.
Han sover med vår dotter i rummet bredvid. Jag får en plötslig impuls att skriva ett textmeddelande där jag berättar hur mycket jag älskar honom.
Och allt annat det som inte blev sagt,
mellan viljor av stål och blomjordssmutsiga händer och en mun.
Mellan Ikeakassarnas dans från rum till rum och tvättmaskinens pulserande ljud.
Som en propeller håller hon allting svävande.
Och sedan,
tystnaden.
Den jag inte brukade till att säga som det var.
