Jag målar ögonbrynens kontur skarpare nu. Som en ram att fylla med ännu jag vet inte vad.
Och jag tänker på bitar av min identitet som inte längre finns kvar.
På vad jag släppt av vilje och vad som föll i brist på omsorg,
likt fiolfikusens torra blad.
Jag återkommer till formen av en sko som jag inte längre vet säkert om jag äger. Den uppenbarar sig i minnet som en symbol för något som jag inte heller helt kan förstå betydelsen av på ett djupare plan.
Ibland tänker jag att jag skall se efter bland lådorna av gammalt liv som fyller kattvinden.
Jag kan tänka mig att jag bar dem första gången då vi sågs vid det andra tillfället i livet. Det som likt en naturlig förlängning av en kärlek som tidigare varit för ung kom att leda till ett äktenskap.
Jag vet inte varför det spelar någon roll.
Kanske ifrågasätter jag min egen förändring för att jag tror mig se andra som inte gör den.
Andra, som fortsätter att gå i samma skor.
Jag vet med bestämd säkerhet att det inte rör sig om en saknad då dessa bosätter sig på andra platser i min kropp. Snarare kanske en rädsla för hur lätt jag lämnar saker bakom.
Eller ett behov av att särskilja det jag faktiskt valde, från det som föll sig som konsekvenser av.
En stund på förmiddagen greppar jag om diskbänkens kant. Med blicken i det kalla stålet slår det mig att det är hit jag ofta återvänder. Som en slags illusion av något som ej går att välta.
