Hans lilla huvud vilar i min hand medan södra Sverige passerar förbi.
I mörkret kan jag inte se om hans ögonlock är slutna.
Jag sitter med uppdragna, trasiga jeansknän. Och det är någonting med att färdas i baksätet på en bil som alltid får mig att känna mig yngre än vad jag är.
Kanske är det min barndoms resor till Dalarna om somrarna.
Nedvevad ruta i min farfars blå Saab, hans profil, baskern, doften av snus och tjärapastiller med socker på. Alltid akompanjerat av dragspelsmusik och ett språk jag aldrig kunnat säga mer än tack och varsågod på.
Han sjöng aldrig.
Bara nynnade.
Min farmor tuggade tuggummi bestämt och höll alltid handtaget över fönsterrutan med sin högra hand.
Jag minns att jag alltid undrade varför utan att någonsin fråga.
Hon bar linnen av nylon med spetsdetaljer i färger man sällan ser.
Solvarm gul och rubinröd.
Och varje sommar då jätte jasminen blommar i vår trädgård skall jag slungas åter dit.
Till Dalälven, till myggbett på mina ben och min farfar då han skar två halvliters paket med vaniljglass i fyra lika delar och satte en sked i varje.
Det fanns en enkelhet som genomsyrade deras liv.
För mig betydde den något.
