Han snor runt till mage och somnar om, jag beundrar hur sömnens tyngd krusat håret i hans nacke.
Alltings spår berör mig.
Jag studerar de fina linjerna runt mina ögon, hur de letar sig längre ut mot mina tinningar för var gång då jag ler eller gråter.
Han som sällan talar om ytor säger vid två olika tillfällen att det är vackert.
Han säger jag älskar dig en kväll då allt är nedsläckt. Jag hör det långt innan på hans andning.
Jag tror inte att han egentligen har något pulserande behov att verbalisera de känslorna. Kanske är det för min skull. På deras exsistens har jag dock aldrig tvivlat.
Jag svarar inte.
Blir i tystnaden.
I de ljudlösa vågor som drar genom mörkret, oss emellan.
Det är av vikt att inte tolka allting som en fråga.
