I den närmsta byn har pastellfärgade husfasader flagnat,
jag passerar en salong där bilderna i fönstret är blekta av solen, de föreställer frisyrer som vi önskade för längesedan.
Kanske är den nedlagd eller bara öppen då och då.
Förbundets skyllt står ensam i gavelfönstret, den har vält lite och ingen har brytt sig om att resa den igen.
Jag trivs i byarna.
Men jag bjuder inte in mig själv i någon närhet, hälsar bara då jag måste och undviker småprat.
Ibland faller det sig ändå av någon underlig anledning naturligt, gemensamt för dessa situationer är att jag lämnar dem med en slags utom kroppslig upplevelse.
En energi utvunnen ur det faktum att jag trotts allt besitter förmågan att skifta nivå i de stunder då det sociala rummet kräver det av mig.
Min dotter plockar ett fång med blommor som vissnat längs med vägkanten. Vi sätter dem i en vas i köket.
Hon frågar mig var saknaden bor. Med en svepande handrörelse och två lätta knackningar med knogarna visar jag henne utan att att nämna bröstbenet vid dess namn.
På förmiddagen då min son somnat känns det viktigast att skriva.
Jag hade kunnat klä mig.
Suddat ut de röda partierna kring torra näsvingar och fyllt i de delar av mina ögonbryn som ungdomen hade ihjäl.
Men något måste alltid bort.
Ytan får ge vika.
Så som byarnas pastellfärgade fasader.
