Jag plockar åkervädd längs dikeskanten på min långpromenad med hunden och den lilla som sover.
Jag tycker om de krokiga stjälkarna. Hur de känns som en symbol för livet självt.
Förra veckan kändes det som om jag åkte pendeltåg mellan olika världar,
mer än vanligt.
Det var svårt att finna ro till att dela med mig av något.
Socialt arbete är en välsignelse. Men det är också allt som oftast de där resorna från en verklighet till en annan.
Det kan vara det som tröttar under huden. Som gör att en är där men ändå också alltid lite inte.
Men likväl får det livet att kännas både begripligt, greppbart och större.
Vi är nog många som söker balansen,
mellan det personliga kallet långt därinne,
och allt det andra.
