Jag tänker på bilden av honom, vandrandes i cirklar med barnet som somnar i hans armar. Hans blick är fäst på någonting i tanken som jag sällan vet vad.
Men jag vet att det är en bild jag kommer att resa åter till, och att jag inte kan utkräva mer av den.
Sommarens vilda buketter vissnar i våra rum.
På toppen av diskberget ligger dimman tät och jag sträcker ut en osynlig hand. Jag tänker att jag gör det.
Men ser också hur ingenting av det jag förmedlar är det riktiga.
Det är inte oväsentligt, men ändå långt ifrån kärnan.
Jag är på en sådan märklig plats. En dröm tar vid där en annan smulas till sand.
Jag behöver hålla dem båda,
känna spirande glädje och stolthet,
samtidigt som,
ledsamheten över det som kom till ett slut också kräver sin plats.
Den slår över mig en kväll i skymning då jag sjunger för barnen, jag håller tårarna tills dess att deras andetag blivit tunga.
Allt jag sedan önskar är stillhet.
Jag förstår verkligen, säger någon.
Jag förstår inte alls, säger någon annans ögon.
