Jag kör genom den del av vårt land som på senare år blivit min. Solen värmer över vänster tinning och musiken kan precis distrahera mig från de yttersta lagret av mina tankar.
Jag önskar att den aldrig tystnar. Just där och då.
Det är i kroppen jag behöver vara.
Och jag vill så gärna teckna upplevelsen i ord, men ingen förklaringsmodell tycks passa mig nu.
Sanningen är kanske trotts allt den att jag ännu inte vet.
Hemma ligger de rena sängkläderna fortfarande i högar på middagsbordet sedan en vecka.
För mig kan det kvitta.
Allt måste få handla om ljuset nu. Om skuggorna och det som kontrasterna rymmer.
I byn där jag bor gräver de ner fiber under marken.
Stål som slår mot asfalt.
Allting skall spricka för att sedan täckas igen.
Den tystlåtne tysken som äger huset tvärs över gatan kom aldrig denna sommar.
Hans häck växer sig spretig och hög.
Som mitt hjärta om hösten.
