Jag vaknar på hennes soffa på söndagsmorgonen.
Möllevångsljuset hittar vägen in genom hennes skira gardiner.
De går i varma toner.
Så som hon.
Hon säger att hon känner mig.
Att hon vet vem jag är.
Och det är skönt att inte protestera.
Att istället lägga huvudet hopplöst tungt mot hennes axel.
Jag behöver säga att jag älskar henne.
Som en krystvärk fast mjukt slår behovet genom min kropp.
Jag tar täcket med mig och lägger mig bredvid.
Och i stunden är det som att något inom mig fylls upp.
Morgonansikte och morgonhår
Bara ben och smutsig sårbarhet.
Systerskap.
Så som jag minns det.
