Ett steg fram eller bak?
- januari 28, 2020
- 6:14 e m
- Livet
Mitt mellan blommor och gråa väggfärger finns något jag kämpat med. Eller egentligen fortfarande kämpar med. Jag skulle kunna skriva alldeles för mycket om det men nöjer mig med att länka till gamla inlägg där jag berättat om det. I inlägget Sprickor under fasaden som jag postade 2016 berättade jag om hur det gick till när jag fick diagnosen “utmattningssyndrom”. Hur dåligt jag faktiskt mått. Texten är så jobbig att jag fortfarande gråter när jag läser den.. I våras skrev jag ett inlägg till som jag kallade Kär i livet, där kan ni läsa om hur jag tog mig ur depressionen och hur jag gjort för att komma tillbaka på banan igen. Försöker hitta ett sätt att leva som funkar för mig.
Jag har ju jobbat hemifrån i 1,5 år ungefär med mitt egna företag men bestämde mig i höstas för att söka ett vanligt jobb. Pedagogisk assistent på en högstadieskola, 80%. Jag ville göra någon nytta kände jag, inte bara “söla” på här hemma. Älskar att jobba med barn och ungdomar och är så glad att jag sökte (och fick!) jobbet. Jag trivs hur bra som helst! Men 80% blev 90% och samtidigt har jag försökt rulla mitt egna företag på halvfart och för varje vecka har jag känt mig mer och mer trött och saker börjar tappa sin mening. La företaget lite på is efter jul men skillnaden är bara att jag saknat min kreativa plats där jag fått göra min grej, egentid deluxe och rekreation. Jag behöver det. Så förra veckan smög jag in till chefen och bad om att få gå ner i tid.
Det jag inte kan fatta är hur jag ens tänker…? Jag går runt och har dåligt samvete hela tiden för allt jag inte gör. Nu jobbar jag mer – ja men då har jag dåligt samvete över barnen, företaget, vänner och vårt ostädade hus. Tvätten som aldrig blir tvättad, skåpet som aldrig blir målat. Ni vet. Och rädslan för att smälla i väggen igen. Man står lixom och trampar vatten. Ja men gå ner i tid då? Ja men då ska jag ha dåligt samvete över att inte kunna göra mitt jobb. Att jag på något vis är värdelös som inte orkar. Eller ska folk tro att jag skyller på det? Att jag i själva verket bara är lat eller flummig? Jag sökte ett jobb på 80% och så ska jag bara klampa in och säga att jag inte vill jobba 80? Vad är det för sätt…
Hur jag än vrider på detta så blir allt bara fel. Så nu bestämmer jag mig för att strunta i det för det är faktiskt bara mina tankar och skulle någon tycka sådär, ja då är det dem det är synd om. Som inte kan förstå.
Jag har börjat få lite stressymtom och de ska jag banne mig ta på allvar, jag vet hur bra jag mått när jag anpassat runt om mig. Och mitt största symtom är livsfarligt. När det varit för mycket så gasar jag bara på, stänger av allt och ska lixom motbevisa mig själv. Tar på mig extragrejer istället för att varva ner mellan varven, lägger i nästa växel. Nästan som att gasa mot klippväggen. Men denna gång säger jag stopp även om det tar emot. Så från och med nästa vecka har jag en ledig dag i veckan och jag ber till gudarna att det ska räcka!
Så nu får jag börja planera mina projekt igen, jag ska göra klart skåpet, fota, pyssla.. vila, njuta, fasen jag längtar till och med efter orken att städa haha… Ahh ni förstår inte min lycka!
Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på pinterest
Dela på print
Dela på email
Viktoria Holmgren
Jag heter Viktoria Holmgren och jag jobbar som influencer, frilansande stylist och fotograf. Jag bor i en by utanför Umeå tillsammans med min man och våra två barn Wilhelm och Julie. Mina största intressen är inredning, foto och styling och här på bloggen får ni ta del av diverse projekt!
Instagram: @viktoriaholmgren
Mail: baravickan@hotmail.com
Detta inlägg har 6 kommentarer
Så glad för din skull! Är så inspirerande att följa dig i ditt liv. Just nu kämpar jag för att hålla mig över vattenytan. Förskolans värld är kaos. Borde lämna yrket men till vad..? Som sagt du inspirerar och ger hopp om liv 💗
Tack!!! Ja det är klurigt att komma på vad man kan göra istället. Tycker du om jobbet kanske du kan gå ner lite i tid? Eller bara testa något annat! Kan varmt rekommendera att testa elevassistent!! Sjukt inspirerande jobb!
Så fint att läsa den här texten. Så mycket igenkänning! Den högre växeln du pratar om, när jag ska göra allt, hjärnan hittar på nya måsten och även roliga projekt och det är som att jag bara måste göra allt NU, inget kan vänta. Det har tagit mig tre vändor ner i djupaste botten för att förstå att just det där, den nästan maniska energin är ett supertydligt varningstecken på att det är påväg att braka. Men i stunden är det så svårt att bromsa hjärnan. Så bra att du lyckats skapa dig lite utrymme! ❤
Vad kul ändå att du skriver det, den där maniska biten alltså, ja precis så är det! Även fast man vet att det är dumt så är det som att man ignorerar de tankarna medvetet… Så himla onödigt.. Jag ser så mycket fram emot min lediga måndag nu, hoppas det ska lätta lite på stressen och framför allt tröttheten! Kram!!!
Ett stort steg fram helt klart!!!!! Så viktigt att våga lita på att man känner sig själv. Såklart förstår jag att du önskar att energin var oändlig, men väldigt få har den tillgången.
Ja jag kan inte låta bli att bli besviken på mig själv på något vis, även om jag vet att det är något jag inte kan påverka riktigt! Jag får bara acceptera det och nu ska jag njuta av en ledig dag i veckan!!