I veckan gjorde jag en reklamfilminspelning med sköna byrån Garbergs, där ju även Lina jobbar. (så här berättar hon om våra dagar och lovar att jag ska berätta historien om huset). Vi filmade i ett hus som jag besökt så många gånger förr. Här skriver jag om min historia med huset. Men historien är så mycket mer.
Katarina var enda dotter och barn till mjölnaren i byn på Österlen. Komstad. När hon blev vuxen köpte hon marken en bit ifrån den gamla möllan. Här ville hon bygga ett hus i patricierstil. Mitt på en åker omgärdad av små skånska torp. Hon var kvinnan i 20 talets Sverige som vågade det. Huset blev stort och vackert. Här levde Katarina sitt liv, vad vi vet ensam, fram till sin död på 60 talet, utan att renovera det märkvärt under 40 år. Vid sin död hade hon endast avlägsna släktingar i Tyskland som fick ärva det vackra huset. De brydde sig inte alls om sitt arv utan lät det stå så som Katarina lämnat det. På 80 talet köpte en bonde i byn huset av dem. Han renoverade inte heller huset eller ens bodde där. Han brukade bara gå ner och sätta sig och dricka sitt kaffe här nere framför den svarta kaminen. Varför han gjorde det har vi haft diverse spekulationer kring under inspelningen. Var han kanske Katarinas egentliga kärlek eller min uträkning, var han ett barn hon inte fått ta som sitt eget? När sedan 2000 talet hunnit bli tidigt kommer Christina till huset som nu är till salu igen. Hon går upp på ovanvåningen och öppnar fönstret i det rosenblommiga rummet med sprickor i tapeten. Fönstret ramlar ut. Då vänder sig Christina om mot sin dåvarande man och utbrister ” Vi måste köpa det här huset!”
Sagt och gjort huset blir Christinas. Planen är att riva ut och måla om i tidens vitt och snyggt anda. Men huset börjar att tala med Christina och hon bestämmer sig för att detta huset ska få vara som det är och hon ska förvalta det med sitt hjärta.
Och detta huset sannerligen talar med dig. Jag tror inte på spöken. Det är inte det. Det är känslan av en närvaro som är stark som finns i detta hus. Och man måste vara en okänslig själ för att inte känna av det. De första gånger jag var där kändes det mycket och obeskrivligt. Nu har jag varit där så många gånger att jag känner att väggarna känner mig och jag känner dem. Och så många kreativa själar har nu passerat dessa väggar för diverse produktioner. Kanske fler än under de 80 år som passerade innan Christina gjorde det till sitt sommarhem. Kan det vara så att det nu har blivit trängre med själar här. Kanske alla våra själar gör små kosmiska avtryck i ett hus?
Christina var den person som var ämnad att köpa detta hus. Hon är en av de vackraste och starkaste kvinnor jag mött. Några år efter att hon köpt huset drabbas Christina av en sjukdom som leder till många förändringar för henne och hon gör kortfilmen Vikten av hår. Och ni är nog många som hört hennes röst på P1
Under våra dagar här var huset till bredden fyllt av kreativa själar. Alla vi som jobbar bakom kameran.
Olivia regissör och Calle Schonebohm, producent.
Olivia Frölich, Anna Björkman, scenograf och Henrik Henzinger, inspelningsledare.
Lisa Lemke, matstylist. Alltså mums på allt Lisa gör!!
Lisa fick husera uppe i Katarinas gamla sovrum.
Jag vill alltid ha allt som Anna tar med sig som rekvisita. Så kolla extra här tomten….
Var det kanske så att Katarina var en sensuell och levande kvinna som världen inte var riktigt redo för när hon levde?
Spår från en annan tid hittar man i olika hörn i huset.
Jag tänker att mitt nya favoritprogram Det sitter i väggarna borde komma hit och hälsa på. Den här historien borde väl vara något att luska i för Erika Åberg och Christopher O´Regan ?
På vår inspelning fanns också personer som var med framför kameran. Vackra Josefa.
Och min vackra svägerska Agnes.
Tillsammans lämnade vi alla tidens spår i Katarinas hus.
Love
Här är bilderna som jag stylade för Sköna Hem och Jonas Ingerstedt fotograferade för längesedan.
Detta inlägg har 3 kommentarer
Jag är uppväxt och född på Österlen och detta huset finns väldigt nära mitt föräldrarhem. Storyn om bonden som köpte hus är lite snedvriden, jag har träffat han många gånger. Om huset förfallit innan det såldes kan man undra hur det är idag. Många köper drömmen om vackra sommar Österlen men när hösten kommer och vintern viner på Österlen då gapar husen tomma som ensamma själar. Det är en sorg som infödd Österlenbo att se alla lämna husen denna årstid. Hur fint ett reportage än må vara av ett sådant hus så är husets själ sårat.
Vad underbart att få höra din historia om huset. Jag håller med dig om tomheten i de stackars husen när det svarta sammetstyget dragits över Österlens bördiga jord.
Jag har ett torp i Raskarum. Jag ligger ibland vaken på natten och tänker på mitt torp som står där tomt och kallt och väntar på mig. Men så tänker jag att det var bra att vi kom och tog hand om det efter att det stått i princip övergivet under så många år. Nu får det åtminstone lite omvårdnad och en dag hoppas jag kunna bo där året om. Vi är där ofta på höst och vinter. Att få värma upp huset med en brasa och gå runt i skogen när det inte är sommar är en av anledningarna till att vi köpte hus just där.
Och jag vill att du ska veta att är det någon som älskar detta hus och sköter om det så är det Christina. Om än inte på det traditionella viset genom att renovera om det helt. Hon sköter om det som finns där. Ja det är lite förfallet på vissa delar men inte alls så förfallet som så många andra hus. Här finns t.ex alla möbler kvar sedan Katarinas tid. Fullt funktionsdugliga. Och hon har tagit hand om de gamla väggarna och kritfärgen. Och golven och rören. Hon är där ofta höst och vinter. Och har hjälp av en bonde som också tittar till det när hon inte är där.
Jag vill gärna höra berättelsen om bonden. Lever han alltså?
Du borde gå dit en dag och knacka på och fråga om du får komma in och titta. Hos Christina finns alltid en öppen dörr och hjärta. : )
Men hallå, här är det ju, mina drömmars hus <3