Jag har bråda dagar, som ni säkert förstår. Sitter jag inte i en källarlokal med en kopp snabbkaffe och pluggar teori så kör jag gata upp och ner i min gamla stad, oftast för nära mitten eller för långt ut på kanten.
Det här med att lära sig någonting praktiskt. Det är verkligen så annorlunda mot det jag sysslat med på universitetet de senaste åren, och det känns.
I min gamla stad blommar syren och kaprifol och längs varenda gata bor ett minne, en känsla, en bild.
Det handlar mycket om vänskap för mig. Nedförsbackarna där vi cyklade barfota och släppte styret.
Då, när vi fortfarande var odödliga och hade all tid i världen.
Jag har haft svårt att odla sådan vänskap i vuxen ålder. Möjligheterna har kanske givits mig men jag har som inte mäktat med. Vad det beror på har jag aldrig riktigt tänkt färdigt kring.
Nåväl.
Idag åt vi i alla fall lunch under äppelträden på Mary’s café tillsammans med min ena bror och hans flickvän.
Så himla gott var det, med dragspelsmusik och allt.
Som att vara mitt i en Madickenfilm sa min bror.